Vad bygger en karaktär? Vem är en vinnare – och vad är alla andra? För mig leder spåren till Camp Nou den 16 april 1986.
Ni vet själva. 1986. Sverige var Sverige, så som Sverige en gång var.
Jag själv var nyss fyllda nio år och levde ett ensligt liv på den skånska landsbygden. Skolan, ja. Men i övrigt, nej. Skilsmässobarn, få kompisar och nästan inga fritidsaktiviteter. För dålig på fotboll och för blyg för fritidsgården. Då fanns inte mycket kvar.
Det som räddade mig var Blåvitt. Jag kom inte från Göteborg, hade aldrig ens varit i stan och kunde knappt göra tre på foten. Men något gjorde att jag föll för klubben. Vad? Framgången, förstås. IFK Göteborg var en klubb som vann. Man vann i Sverige och man vann i Europa. För mig – en stukad drömmare med blicken i golvet – var det sensationellt.
Våren 1986 gick jag i fjärde klass. Kompisarna spelade fotboll i lag som Smedstorps IF, Lunnarps BK eller, om de hade någon form av talang, Tomelilla IF. Min roll var mer perifer och sträckte sig till grusplanen bakom skolan. Jag slapp den totala förnedringen att bli vald sist när det skulle göras upp lag, men det byggde på att ett par klasskamrater – med om möjligt ännu sämre bollsinne – ställde upp och sänkte ribban.
Blåvitt då? Jo tack. I Europa hade vi först slagit ut ett anonymt lag från Bulgarien, sedan Fenerbahce och Aberdeen (med en ung Alex Ferguson som manager). I nästa omgång – semifinal – skulle vi möta Barcelona.
Det första mötet spelades på Ullevi. Blåvitt vann med 3-0 och det tredje målet gjordes av min favoritspelare Tommy Holmgren. Tommy Holmgren var brandman och hade värvats till IFK Göteborg, tillsammans med sin bror Tord, från Gällivare SK. Som vänsterytter dominerade han i allsvenskan och vann fyra SM-guld. Att han, med sin bakgrund, kunde bli en bärande spelare i ett av Europas bästa fotbollslag var ett bevis på det som jag redan visste: att i IFK Göteborg var allt möjligt. I IFK Göteborg kunde vem som helst bli en stjärna.
Returen i Barcelona spelades två veckor senare. Blåvitt hade visserligen skadeproblem och Barcelona var känt som ett av Europas bästa hemmalag. Men 3-0 var stora siffror och kunde vi bara göra ett mål så behövde Barcelona göra fem.
Så började matchen. Barcelona öste på och IFK hade förvånansvärt svårt att hänga med. Pichi Alonso, en då 31-årig anfallare som skulle göra tre landskamper för Spanien, gjorde 1-0 efter tio minuter.
Andra halvlek blev jämn. En försvarare i Barcelona styrde en boll i egen ribba och Johnny Ekström hade ett par bra lägen. Men det hade Barcelona också och i den 64:e minuten gjorde Pichi Alonso även 2-0. Bara några minuter senare slogs en lyra in i Blåvitts straffområde och vid bortre stolpen mötte Pichi Alonso med pannan. 3-0 och IFK hade tappat hela sitt försprång. I förlängningen styrde Blåvitt spelet och Johnny Ekström hade en boll i stolpen. Men matchen kom att avgöras på straffar.
Att det gått så långt som till straffläggning var ett misslyckande. Jag kände obehag, nästan skräck.
Blåvitt började straffläggningen. Stefan Pettersson, Michael Andersson och Peter Larsson satte sina straffar. Barcelona gjorde också mål på sina två första, men den tredje räddade Thomas Wernerson.
När Stig Fredriksson satte Blåvitts fjärde straff började kramperna släppa. Om vi räddade nästa straff så var vi vidare. Om inte så kunde vi avgöra med vår femte. Räckte inte det heller? Då hade vi en chans till, om vi räddade Barcelonas sista.
Barcelona gjorde mål på sin fjärde. Efter stor kalabalik stod det klart att Roland Nilsson skulle slå IFK:s femte straff. Efter Tommy Holmgren var han min favoritspelare. Ung, talangfull och med en utstrålning som i dag skulle ses som någon form av swag. Men straffen var lam. Barcelonas målvakt räddade och satte sedan själv Barcelonas femte straff.
IFK:s sjätte straff slogs av norrmannen Per Edmund Mordt. Samtidigt som han stegade fram spred sig en förlamande panik i mitt inre. Insikten att vi var nära att förlora. Straffen gick högt över. Barcelona hade inte behövt slå sin sista straff, jag visste redan att katastrofen var ett faktum.
På ett par sekunder rämnade min värld. Kocken, rörmokaren och brandmannen var inte oslagbara. Proffsen var bättre. Naturligtvis borde jag insett det långt tidigare. Men där och då var chocken total.
Man kan säga mycket om känslor. Men de är sällan så brutala som hos ett barn. På samma sätt som att Bröderna Lejonhjärta är den bästa bok jag någonsin läst, för att den väckte något i mig som jag aldrig upplevt igen – trots att jag läst flera hundra böcker efter det – är Barcelona-IFK Göteborg den match som satt djupast spår i mig.
Vi förlorade. Hjältarna vann inte. Skorpan och Jonatan lyckades aldrig befria Orvar utan Tengil lät Katla bränna ner både Törnrosdalen och Körsbärsdalen.
Blåvitt har vunnit massor av både matcher och titlar genom åren – och jag är tacksam för dem allihop. Men förluster är annorlunda. De sårar mer än segrar läker. Och inget gör mer ont än när illusioner brister.