Det finns gott om saker i denna fotbollsvärld som är mer intresseväckande än någon som kallar sig själv Madridista. Det inser jag lika mycket nu som när jag tog till mig supporterskapet helhjärtat år 2014. Men det spelade ingen roll, efter min första resa till Madrid och Santiago Bernabeu fanns ingen återvändo.
Stegen fram till det osympatiska supporterskap jag kom att anamma var flertalet, vi tar det från början. Mitt intresse för den internationella toppfotbollen blev verkligen befäst någonstans med (den likvärdigt sympatiske) José Mourinho. Svagheten för hans 09/10 upplaga av Inter är absolut, men det var ändå för just honom passionen gällde. Så för min del går det väl inte riktigt att klaga på kidsen idag som ofta stöttar en ball spelare mer än ett klubbemblem, jag var knappt bättre själv.
När Mourinho lämnade Real Madrid efter tre raka år av att vara en hårsmån från att nå Champions League finalen gick det inte riktigt att släppa klubbens besatthet av att nå sin tionde titel i turneringen. Han hade gjort den drömmen realistisk igen och det var bara tvunget att bli avslutat. Min hjälte hade lämnat, men mitt fokus stannade vid hans eftermäle.
Min far hade oundvikligen lagt märke till den här världen i södra Europa som tycktes intressera mig mer än närområdet och gjorde därför min 14:e födelsedag till den kanske allra bästa när han föreslog att vi kanske borde ta en titt på spektaklet där nere med våra egna ögon. Äran att välja match tilldelades mig men det dröjde inte länge innan pappa sade ”ska vi inte bara ta den bästa då? El Clásico?” Ett alternativ jag knappt hade kunnat drömma om.
Några månader senare var det var det dags, jag och min far skulle åka på vår allra första resa där det bara var vi två. Resan gav mycket starka intryck för en grabb i sina tidiga tonår, så det var inte annat än passande att matchen ägde rum på den sista av våra fyra kvällar i staden. Det gav mig tid att verkligen få huvudet rätt och även hinna upptäcka lite av den stad jag fortfarande älskar allra mest.
Matchen då? Det kanske är dags att komma till den. Visst, jag har haft turen att se ganska mycket otrolig fotboll i mitt relativt korta liv. Men att kora vilken mitt livs match var känns inte direkt utmanande. Att få besöka Estadio Santiago Bernabeu innan dess ombyggnation och se den ’la Decima’ vinnande upplagan av Real Madrid vore en ynnest för vilken fotbollsälskare som helst. Så att kontexten var ’el Clásico’ under ett hett titelrace där även Atletico hade påbörjat sin tid i den absoluta toppen gjorde såklart denna match till något alldeles extra.
Tar man en titt på startelvorna går det snabbt att konstatera historisk signifikans då varenda en på planen går att beskriva som tungviktare. Då var det ju också under den tiden då FIFA:s världselvor alltid bara bestod av spelare från Real, Barca och kanske nån enstaka i Bayern. Samtliga såklart överskuggade av Messi och Ronaldo.
En sekvens jag gillar att berätta om när det ska grupprunkas kring fina spelare det är mitt bevittnande av Barcelonas uppvärmning. Att Messi knappt värmer upp är naturligtvis skojigt att nämna, men det absolut mest iögonfallande var när han stod i en triangel och lekte bollen-får-inte-röra-marken med Dani Alves och Neymar. Med ca 40 meter mellan varandra. Det är verkligen inte förrän man ser spelare av den kalibern ta det lite lattjo som man inser hur överjävligt bra de är.
Matchbilden var som väntat; Barca höll bollen medan Real försvarade tätt och kontrade rappt. Det är spelsätt jag är mycket glad över att ha fått se med egna ögon, innan de båda blev alltmer utraderade. Denna säsong låg eran Mourinho vs. Guardiola i närminnet och deras inverkan på dessa lag levde kvar i allra högsta grad. Likaså alla hetlevrade interna kamper spelare sinsemellan.
Den spelarkamp som alltid stod mest i fokus under dessa matcher vanns definitivt av Messi. Trots en relativt svag säsong och ett år där Ronaldo äntligen hade brutit hans svit av Ballon D’ors så rådde det inga tvivel om vem av dem som var starkast den kvällen. Den enda Real Madrid-spelare som rådde på Messis prestation var landsmannen Angel Dí Maria, jösses vilken match han gjorde. Om det är en spelare som kunde vara lika värdelös som gudomlig så är det nog han och jag är evigt tacksam över att ha fått se hans spel när det var som bäst.
Bättre fotboll är svårt att komma över och halvtidsresultatet 2-2 är nog ganska talande för hur rikt med underhållning det var. Därför uppstod stor sorg när domare Undiano Mallenco i minut 64 dömde bort matchen till Barcelonas favör genom att tilldela Sergio Ramos ett direkt rött kort för en minst sagt minimal kontakt med den knappt 60 kilo tunga Neymar. Barcelona kvitterade sitt dåvarande 3-2 underläge och fick med 5 minuter kvar av matchen ännu en tveksam straff som Messi satte hur säkert som helst.
Vi åkte hem med en bitter eftersmak, men jag fick ändå mitt livs resa.
Tack far för att du tog med mig för att se klassikernas klassiker.