Att gå in i matchminut 90 med ett underläge på 0-2, med föreningen – tillika min arbetsgivare – på negativ kvalplats kanske inte är min yrkesmässiga karriärs höjdpunkt. Men, det som hände de kommande nio minuterna genererade de mest euforiska känslorna jag – och hela Siriusfamiljen – någonsin kommer uppleva. Det här är berättelsen om den sinnessjuka stopptiden på Studenternas – ur en medarbetare, och supporters, perspektiv.
Begreppet sexpoängsmatch har sällan passat så bra. Gästande Degerfors hade 23 poäng, och vi själva, Sirius Fotboll, hade 26 inspelade poäng. Vi kom till match med två segrar i ryggen, och hade på det viset lämnat nedflyttningsplatsen bakom oss för att i stället husera på negativ kvalplats. Att inte benämna mötet med Degerfors som en sexpoängsmatch vore tjänstefel.
Som kommunikatör och pressansvarig är det alltid en balans inför matcherna. Hur mycket kan vi rida på vågen från två segrar samtidigt som vi inte bör ”jinxa” utgången i en så oerhört viktig match? Det finns inget facit på den frågeställningen, men det är inte heller det som är i fokus i den här berättelsen.
Matchen började intensivt – från bortalagets sida. Degerfors tog också rättvist ledningen precis innan paus. Mitt mobilbatteri samt fotografernas kamerabatterier var knappt använda till följd av avsaknaden av Siriusanfall under första 45. Vi som väntade på något contentvänligt från det blåsvarta laget behövde inte ens ladda våra batterier, vi fick bara på hoppas på en bättre andra halvlek.
13 minuter efter paus kom matchens andra mål. På en Siriusvariant, utförd av Degerfors. Diego Campos kommer nog aldrig få till ett sådant skott igen, och ställningen var helt plötsligt 0-2. Våra kamerabatterier förblev nästintill oanvända trots att det passerat 60 minuter av matchen. En kvart senare gjorde jag det som en kommunikatör i en allsvensk klubb i bottenträsket absolut inte får göra – jag kollade livetabellen. Degerfors ledning innebär att de nu hade samma poäng som oss, och kampen om den allsvenska existensen var mer påtaglig än någonsin.
Dundertabben att kolla livetabellen ledde till en extrem ångest vid sidlinjen. Vad händer om vi åker ur? Vad händer med min anställning? Vad händer med Uppsala som fotbollsstad? Frågorna var många men mitt i allt pågick faktiskt matchen fortfarande och det kanske fanns någon form av hopp att det här skulle ändra sig – men innerst inne tänkte jag att det var omöjligt.
I matchminut 87 briefade jag våra klubbfotografer; ”undvik att gå framför vår hemmastå när domaren blåser av matchen, det här resultaten är det värsta som kan hända just nu”. Fotograferna nickade förstående och bekräftade att de hade förstått instruktionerna trots ljudnivån som omöjliggjorde en dialog med normal ton nere vid sidlinjen. Trots att speakern utropade ”det återstår minst åtta minuter av matchen” var förhoppningarna fortfarande låga om ett lyckligt slut på matchen. Min ångest var värre än någonsin.
En minut senare förändrades känslan när Wessam Abou Ali nickade in ett inlägg från Aron Bjarnason. ”Skönt att få det målet på film i alla fall” tänkte jag och började promenera fram och tillbaka – mitt sedvanliga sätt att brösta nervositet under matcherna. Fyra minuter senare – med tre minuter kvar av stopptiden kom ett nytt svepande inlägg som jag contenttroget följde med mobilen. Jublet visste inga gränser när Wessam Abou Ali nickade in sitt andra mål för dagen och kvitteringen var ett faktum. Att ”Wess” och övriga lagkamrater firade precis framför mig och mina två klubbfotografer gjorde det hela ännu bättre. Ångesten började att avta en aning.
Vår kvittering, den nu uppdaterade livetabellen, det faktum att vi låg under med två mål innan övertiden – allt det tillsammans gjorde att 2-2 skulle firas som en seger. Våra klubbfotografer fick nya instruktioner; ”det här resultatet ändrar allt, nu hanterar vi den här matchen som en seger rent bildmässigt.” sade jag när vi gick in i matchminut 96.
Två minuter senare hände det sinnessjuka. André Alsanati testade med högern, men hans avslut tog på en Degerfors-back och bollen rullade i knapp styrfart till Herman Sjögrell.
En medioker spelare hade dunkat allt vad hen kunnat i det läget – men Herman hade andra avsikter. En lugn och kontrollerad insida gjorde att bollen fick en av de vackraste bollbanor jag sett. Det hårt inåtskruvade avslutet gick rakt in i målvaktens högra kryss och jublet visste inga gränser på Studenternas. Den efterföljande firandet ägde rum precis framför våra kameralinser och till och med den inte så fotbollsintresserade – men superkompetenta – videofotografen skrattade högt medan han dokumenterade allt. Jag själv kommer ihåg hur håret på armarna reste sig, och all ångest jag känt åtta minuter tidigare var ett minne blott. Vändningen var ett faktum och det som vi precis varit med om på stopptiden var helt sinnessjukt.