Oktober 2004. En sommar av EM-feber och konstant fotbollsspelande hade gått över i en varm höst. Aftonbladets EM-bibel som jag fick av morfar i början av sommarlovet är nästintill sönderläst. På det nylagda konstgräset försökte vi kopiera Henke Larssons slängnick, Zlatans klackmål mot Italien och Cristiano Ronaldos överstegsfinter. EM-bibeln hade lärt mig att Totti skjuter med sträckt vrist och därför försökte jag också skjuta med sträckt vrist. Gör Totti så ska jag göra så!
Under vintern hade mitt lag slagits ihop från två lag till ett och i samma veva börjat med nivåindelning – medel och lätt. Jag hade till min stora besvikelse hamnat i lättlaget men tänkte för den sakens skull inte ge upp. Jag tränade mer och hårdare under våren, fast besluten att ta mig upp till medellaget. Efter hårt slit på de något ojämna grusplanerna och den mycket ojämna gräsmattan i trädgården hemma, som bestod mer av mossa än gräs och vars kvalité var i paritet med den nuvarande nationalarenans, blev jag till slut uppkallad till medellaget. För mig kändes det lika stort som om det var Lasse Lagerbäck och Tommy Svensson som kallat upp mig till min första landslagssamling.
På planen gick laget som tåget. Enda plumpen i protokollet var ett oavgjort mot den närmsta konkurrenten – kan det varit Sundbyberg? – som låg etta i tabellen tack vare bättre målskillnad. Hela serien skulle avgöras i en sista match som råkade vara mellan oss, som låg på en andraplats, och de, som låg på förstaplats.
Nervositeten var påtaglig. Under skoldagen var det fullkomligt omöjligt att fokusera. Lärarna var totalt oförstående, men hur skulle jag kunna fokusera på något så trivialt som multiplikationstabellen när mitt livs match väntade på kvällen? Tror ni Figo, Helder Postiga och Cristiano Ronaldo satt i klassrummet och tragglade matte samma dag som EM-finalen var eller?
Uppvärmning och taktiksnack avklarat. Jag minns att jag inte snarare lättad över att börja på bänken och tänkte att jag skulle studera deras bästa spelare om jag fick chansen att komma in. Motståndarna tog snabbt ledningen, men vi var inte sena med att kvittera på en hörna som gick direkt i mål. Ett ganska tveksamt mål och jag är ganska säker på att domaren inte dömt mål om inte en förälder på sidan skrikit ”JA!” när målvakten tappade in bollen precis på mållinjen.1-1 var ett faktum och matchen levde. Glädjen blev kortvarig då motståndarna snabbt gjorde 2-1 på ett långskott, men vi kvitterade lika snabbt till 2-2 efter ett friläge. Halvtid.
Under halvtidssnacket fick jag i uppgift att värma upp och att vara redo på att bytas in. Strax efter att andra halvlek blåste igång blev jag inbytt med uppgift att punktmarkera deras bästa spelare, som redan gjort ett mål och spelat fram till det andra. Jag hade bara en vag aning om vad punktmarkera betydde, så jag tog mig an uppgiften med viss tveksamhet. I ungefär en minut punktmarkerade jag nummer sju, men när mitt lag ett inkast fortsatte jag punktmarkera nummer sju istället för att göra mig spelbar. Från bänken hördes strax ett ”Jakob! Byte!” och förvirrad sprang jag bort till bänken. Jag hade inte riktigt förstått att jag bara skulle punktmarkera nummer sju när motståndarna hade bollen.
Från bänken såg jag motståndarna göra 3-2 och nu började nervositeten krypa sig närmare. Tränarna öste på med energi från bänken och vi tryckte ner motståndarna. Vår målvakt stod sysslolös vid mittlinjen. Hade det varit idag hade man kunnat säga att han var som en libero, men då hette det att han var en flygande målvakt. Plötsligt stod en av våra backar fri strax utanför straffområdet och pricksköt till sin egen och allas förvåning in 3-3.
Vi fortsätter att trycka ner dem mot deras mål och nu är det istället de som är nervösa. Vi har övertaget, men klockan tickar neråt och tiden är knapp. Plötsligt tar motståndarna en snabb inspark och vår målvakt får löpa hemåt. Friläget är ett faktum, men vår målvakt lyckas med en mirakulös räddning och sätter genom ett Dembo-utkast igång spelet. Bollen nickskarvas förbi deras sista back och vår anfallare, som gjort en miljard mål under säsongen, kommer helt ensam med målvakten. Studsen på bollen är lite för hög och det ser ut som att målvakten ska kunna plocka ner bollen enkelt, men i sista stund vräker vår anfallare sig framåt och får genom en karatespark bollen över målvakten. Bollen rullar sakta men säkert in i mål. 4-3. Euforin är total och hela bänken springer in och kastar sig över målgöraren i en klassisk TV-puckshög. Målvakten hjular, föräldrarna skrattar och våra två unga tränare förenas i en lyckokram. När avsparken slås blåser domaren av matchen. Obesegrade vinnare!
För mig är det här det största ögonblicket jag fick uppleva som spelare. Det kan låta deppigt att ens bästa spelarminne kom så tidigt, men varje gång jag tänker tillbaka på den matchen slås jag av hur roligt fotboll var då. Fotbollen var fortfarande oskuldsfull. Inget VAR, de tveksamma ägarna lyste fortfarande med sin frånvaro och VM spelades i demokratier.