Jag kommer fortfarande ihåg smaken av rismellanmålet jag åt innan varje match. När jag tänker tillbaka på den stund då fotbollen var allt ser jag färgerna. Röd hallonsylt, vit rispudding, blå buss nummer två, de svarta knickersen mot det gråvita gruset. Men den historia jag nu ska berätta handlar varken om färger eller rispudding, utan om den gången jag fick spela fotboll med min blinda pappa.
Ännu en försommarhelgdag på Sofia bollplan. Ännu hundratals barn som längtat hela veckan för att få stå just här på detta fientliga grus med vetskapen om att ett felsteg en glidtackling för mycket slarvigt neddragna knickers kan leda till svåra skrapsår med extrem sveda vid senare eventuell dusch (om deras överordnade tvingar en att göra det när man kommer hem trots uteblivna svettkörtlar, det vill säga). Frivilliga linjemän i form av föräldrar stående vid varje millimeter av långsidan, likt avdankade linjedomare. Linjemännen vid Sofia bollplan som verkar ha missförstått sitt uppdrag som utan att ha blivit bedda om det eller aldrig hållit i en pipa själva hjälper sin 14 årige överordnade huvuddomare i mitten med att tolka de halvt utsuddade linjerna. Vi möttes precis som vilken helg som vanligt 30 minuter innan matchstart utanför planen, lätt uppvärmning med två led och sen fullt fokus på brasse ring. Vår huvudtränare – en lössnusande man i 40 års åldern som alltid hade den dyraste mobiltelefonen men de slitnaste kläderna (det är först i efterhand jag ifrågasätter hans ekonomiska val) som för övrigt var pappa till lagets långsammaste och minst fotkoordinerade spelare jag sett (det är först i efterhand jag ifrågasätter nepotismen) – såg nöjd ut, ännu en dag med ljusblå himmel, ännu en dag för hans hårt kämpande son att få spela hela matchen utan ett enda byte. När matchen innan vår var slut sprang vi snabbt in för att känna på gruset med våra obegripligt små tillplattade dobbar. Den lössnusande mannen jag trots allt kände stor respekt för hällde ut bollarna från sin stora bollpåse och vi började värma upp målvakten med den simpla men explosiva ”skjut hårt som fan på den lilla tunna pojken i målet och sen passa åt sidan för din kompis så att han också kan göra detsamma” övningen. Jag kommer ihåg att vi alla alltid var imponerade av vår målvakt, han var lång och blond och kunde slänga sig fritt som att marken var en studsmatta och i skolan fick han alltid spela med de äldre. Huvuddomaren från förra matchen var kvar medan linjedomarna byttes ut till nya föräldrar ansikten jag kände igen ansikten som glatt såg på oss när vi sprang runt där likt boskap i bur, bollen skulle strax bli våra pellets vi var lamm. Just när vi ställde oss i led för att önska motståndarlaget lycka till såg jag de plötsligt stå där vid sidolinjen och le. Mamma i sin vita klänning med gröna ospecificerade blommor på och sitt svarta skärp över magen, pappa med sin ljusblå kortärmade sommarskjorta, shorts med hundratals fickor fyllda med diverse blindapparater, kostymskor, svarta glasögon och sin vita käpp. De vinkade, jag låtsades inte se dem men kunde känna hur leendet sprack upp inom mig, idag skulle jag visa dem vilken son de har fått, Sofiaplans levande mur, Södermalms David Luiz! 14-åringen i mitten tog sin pipa och blåste till avspark.
Här måste vi stanna upp. Jag kommer inte ihåg resultatet av matchen, inte heller om jag spelade bra om jag gjorde några av mina glidtacklingar som brukade göra mamma orolig om den feta tränarsonen sköt över målet än en gång om det blev vinst förlust eller 3 – 3 men det spelar ingen roll. Vi var glada som alltid glada över att få vara lamm den blå himlen att det snart var sommarlov. Dagen till ära ville lössnusaren bjuda in alla föräldrar till möjligheten att skjuta en straff på vår stjärnmålvakt. Den blonde mellan stolparna såg stolt ut, nu skulle han få visa de vuxna en gång för alla vad han gick för. En och en la våra skapare upp bollen på straffpunkten. De första var snälla, mjuka skott men ändå väl placerade. Fler föräldrar sköt och desto mer förbluffade blev de av vår stolpvaktare, han räddade allt trots att de nu tog i med full kraft. När alla föräldrar fått testa ett skott utan framgång pekade målvakten på min pappa, ”han då, ska inte han skjuta?” Ropade han ut. De vuxna hånskrattade. Jag blev arg, ledde beslutsamt fram min blinde skapare till straffpunkten tog hans käpp la ner bollen. Han backade bak ett steg, jag inbillade mig för en sekund att han såg mig rakt i ögonen. Världen tystnade, nu det fanns inget mer än den blinde pappan och den blonde pojken i målet. Plötsligt sprang han fram, och med en perfekt träff med högervristen i kombination med vinden som blåste rätt den dagen sköt den blinde, min pappa, bollen rätt upp i vänsterkrysset. Sofia bollplan fullständigt exploderade alla vi barn ropade hans namn föräldrarna lyfte upp honom mot himlen. Jublet ekar fortfarande inom mig. Detta var bättre än alla rismellanmål i hela världen.