Kilometrarna swishade förbi då tåget dundrade fram igenom Södermanland, på väg mot slätten, i hjärtat av Östergötland.
Året var 2015, jag pendlade till Stockholm och jag minnsstarkt hur känslan var på just fredagseftermiddagarna, platsen var hittad och man hade slagit sig ner i de sköna sätena. Framförallt den här fredagen. Det var början på maj, solen stod högt på himlen. Jag satt och funderade, skulle det bli den här helgen…
Det var den lilla historien om Coppa di Natale först, det var där det började. Varje år anordnades det en turnering kring jul, där av di Natale-jul på italienska. Några kompislag från stansamlas för att ha kul i en inomhushall under en dag och detavslutas med bankett. I ett av lagen var jag bekant med mångaspelare, de spelade i ett div 6 lag, långt ut på landet. En av spelarna bearbetade mig under den kvällen, jag tackade artigt nej på alla rekryteringsförsök. Jag tänkt att sluta med fotboll men att också sitta och åka 45 km enkel resa. Men, några öl i kroppen senare och jag får ett kontrakt på en servett upptryckt under näsan så hade mitt nej utbytts till det här känns rätt såsmickrande. Några veckor senare gjorde jag min första träning i San Silo, en inomhushall som ligger i anslutning till en silo.
Jag satt på tåget och såg fram emot kvällens match, Hägerstads IF – IK Östria Lambohov, stor favorit. Tåget rullade in i Linköping, jag skyndade mig hem för att invänta Linus och skjuts. Vi rullar in mot Ekvallen, en naturskön anläggning. Den är placerad mitt på en åker med stora ekar. Annars är det någon grusväg som fortsätter upp och bort i en sväng och en klubbstuga förstås. Allt var som vanligt, jag märkte inget ovanligt på varken min sambo när jag åkte hemifrån eller på mina lagkamrater. Vi bytte om och gick ut för att värma upp. In i omklädningsrummet igen för att göra några sista kalkyler, på tavlan stod det ”Full fart framåt, håll tätt bakåt”
Väl ute på planen, vi står uppställda och inväntar domarens signal. Bakom motståndarmålet tornar en tjock rök och 20 män i rånarluvor upp sig. Jag förstår ingenting, jag rullar upp strumporna och vänder mig om till Linus som bara flinar. Då förstår jag, det är här och nu min svensexa börjar. Herregud, alla mina närmsta vänner är här. De sjunger, spelar trummor och trumpet, härjar men på ett ganska vänligt sätt.
Det är svårt att fokusera, när jag får bollen höjs ljudvolymen. Det är så här det känns att vara Zlatan tänker jag. Spelet böljar fram och tillbaka även om Lambo (som de kallas) har ett övertag. Domaren blåser för halvtid. I andra halvlek är vi bättre och börjar mer och mer ta över matchen. Jag lyckas fokusera mer nu, efter att ha vant mig vid alla hejjarop eller om klacken har börjat klingat av i intensitet. Jag uppfattar inte riktigt vad som händer men helt plötsligt har jag att läge att göra 1-0 och lyckas rulla in bollen i nät. Den känslan som nu infinner sig i kroppen är utomjordisk, jag har svårt att veta vad jag ska göra, samtidigt som allt verkar gå av sig självt. Jag sliter av mig tröjan som en David Trezequet som har avgjort en EM-final. Jag rör mig i full fart i bort till högen av brölande fans som i stunden har förvandlats till fullblodstifosi. Det är flaggor, rök och skrik, precis som i en riktig kurva. Jagfår gult kort för min bara överkropp men det känns ok.
Matchen fortsätter, jag kan inte låta bli att tänka jag, hur det skulle kännas om vi vann och jag avgjorde, under min egna svensexa, jag hade inte kunnat fantisera ihop ett bättre scenario. De här tankarna är en anledning till att man inte blev bättre, att inte riktigt kunna fokusera på matchen, man tänker mer på hur det är att förlora. Lambo tar över mer nu, det börjar bli jobbigt att springa och täcka ytor för att också vara med på omställningar. 15 minuter kvar av matchen, jag och en till anfallare blir fria mot målvakten. Jag fintar pass men rundar målvakten, det lyckas! Men nu har jag svårt att se målet i min andfåddhet och rullar bollen utanför. HELVETE!
Nu kommer en annan känsla i kroppen, när allt håller på att glida en ur händerna. Nu springer jag nästan för livet, det fårinte hända att vi tappar detta. 10 min kvar, Lambo börjar lyfta in bollar i straffområdet. 7 min kvar, jag går ner på mittfältet för att kunna täcka upp inspelen. 90 min spelade, hur mycket är det kvar domaren? 1 min får jag till svar. Det är fredag kväll och han vill säkert hem till sin familj. Matchen är slut!
Jag faller ned i gräset och pustar innan jag blir överfallen av alla möjliga.
Kvällen och helgen fortsätter efter detta. En dusch, en sång och någon öl senare åker några bilar vidare in i den ljusa, ljumma östgötska kvällen.
Man var ung och mycket var på lek men också, ena foten på väg in i något okänt. Nu 10 år senare är det andra matcher som är viktiga, mina barns. Än idag, kan jag fortfarande känna känslan av att vara på väg hem till Linköping en fredagskväll. En känsla av stora förhoppningar och att inte riktigt veta vad som väntar men att det bara känns härligt att komma hem.