Mitt livs match

Det var en tämligen vanlig torsdag i september. Vi var ett gäng killar som brukade träffas och lira boll. En salig blandning av tidningsfolk, musiker och lite annat löst folk.

Nu var vi på väg de sex milen mellan Malmö och Helsingborg. Senare på kvällen skulle HIF spela returmatch hemma på Olympia mot självaste Aston Villa. För oss, däremot, väntade en match av en helt annan dignitet, betydligt längre ner i den fotbollsmässiga hierarkin. Vi hade nämligen, av någon anledning jag inte längre minns, bjudits in av supportrar till den engelska storklubben för att möta dessa i en riktig match. Elva man. På en stor plan. I 90 minuter. Det var vi inte vana vid.

Jag utmärkte mig direkt genom att prickskjuta sönder glasögonen på vår egen målvakt under uppvärmningen, kanske var det därför jag fick börja på bänken. Efter en kvart fick jag äntligen chansen. Jag smög ut på gräset med lika delar positiva tankar som realistiska förväntningar.

Efter bara någon minut hamnade bollen plötsligt framför mig. Jag insåg att mitt stora ögonblick som fotbollsspelare var just här och nu. Passningsmottagare lokaliserades med en blick fylld av spelsinne Nu skulle bollen minsann levereras med klinisk precision. Mina lagkamrater skulle jubla och se på mig med beundran i blicken.

Det var bara ett problem. Jag, som aldrig ens haft någon formkurva, hade heller inte längre någon boll. Framför mig, i mittcirkeln på en av Olympias träningsplaner, stod han nämligen med bollen utom räckhåll för mig: Trevor Brooking, en av mina stora idoler under ungdomsåren. Hans klubb, West Ham, var inte mitt lag, men han var en av mina favoriter från Tipsextratiden på 70-talet. Jag älskade denne majestätiske mittfältare; gentlemannen som tycktes sväva fram över den tidens leråkrar till fotbollsplaner och ändå kunde slå de mest underbara passningar jag någonsin sett.

Under ett kort, svindlande ögonblick var det bara vi två. Tiden stod lika stilla som min paralyserade kropp. Mästaren reagerade snabbare än lärjungen och drämde iväg ett skott från sisådär 40 meter som fick ribban hos vår numera sämre seende målvakt att skaka i vad som kändes en evighet. Våra blickar möttes. Jag är inte säker, men jag tyckte mig ana ett leende hos honom. Inte elakt, snarare lite mer överseende. Då övervägde jag för ett ögonblick att tacka honom för det signerade foto han hade skickat till en då mycket ung man i Malmö.

Ögonblicket var över, matchen fortsatte som om inget av betydelse hade inträffat och jag lyckades aldrig mer komma i närheten av honom. Jag byttes sedermera ut, men kastades i ett sista desperat drag av vår coach in på en för mig totalt främmande position. Motståndarna fick hörna, min markering var obefintlig och en tacksam engelsman nickade in bollen. Jag förtjänade förmodligen hans kommentar efteråt: ”Du brukar inte spela mittback, eller hur?”

Matchen tog slut. Jag minns inte hur det gick, förmodligen förlorade vi. Det hade ingen större betydelse. Jag hade fått ju spela mot en framtida Sir. En sommardag 2004 skulle Trevor Brooking adlas för sina bedrifter inom fotbollen. Men då, en septemberdag 1996, befann vi oss i samma mittcirkel. Då hade han hunnit bli fotbollspensionär och var i Helsingborg i egenskap av expertkommentator på BBC,

EPILOG.

Senare samma kväll lyckades HIF, som knappt varit inne på Aston Villas planhalva, kämpa sig till 0-0 och gå vidare i UEFA-cupen efter 1-1 tidigare på Villa Park. I slutminuten svävade målvakten Sven Andersson, till synes obekymrad om existerande tyngdlagar, iväg mot den mörka Helsingborgshimlen och fick yttersta fingerspetsarna på bollen.

Hans livs match? Kanske.