Mitt namn är Felix Ljungberg och detta är min historia, min historia om sorg, min historia om uppgivenhet och min historia om målet jag håller allra närmast hjärtat.
Klockan är 06.35 och en 20-årig Felix sitter på en karg, hård trästol bredvid en klassisk sjukhussäng som befinner sig i ett sådant sterilt rum som du bara kan finna på ett sjukhus. Jag har en relativt lyckad första del av min inledande seniorkarriär i ryggen, fotboll har under hela mitt liv betytt allt men klockan 06.35 på det Akademiska Sjukhuset i Uppsala betyder fotbollen plötsligt ingenting längre.
På den karga, hårda trästolen noterar jag 06.35 det faktum som läkaren tjugo minuter tidigare konstaterat, pappa har tagit sitt sista andetag efter en elva månader lång kamp mot den enorma hjärnskada ett fall en mörklagd stentrappa orsakat. Pappa får slutligen sin stillsamma vila medan jag sitter vid hans sida tårfylld och desperat. Under de kommande timmarna sitter jag där och känner värmen lämna hans kropp, för varje minut som gick åskådliggjordes faktumet att livet har ett slut mitt framför ögonen på mig. Den hjälplösheten som uppenbarar sig i detta ögonblick går ej att sätta ord på, att se sin far skifta skepnad, känna värmen lämna hans händer, se livet lämna hans skinn, det är en upplevelse jag aldrig vågat önska min värsta fiende.
Vem skulle jag nu i timmar sitta med på en grönskande altan i södra Uppsala och diskutera livet i allmänhet och fotboll i synnerhet? Ingen, nej ingen skulle någonsin kunna eller få tillåtelse att ersätta honom. Det absolut sista jag viskade i Ulf Ljungbergs öra innan han tog sitt slutgiltiga andetag var ett löfte, ett löfte om att göra honom stolt. På senare år har insikten om att det finns miljontals sätt att göra min pappa stolt på kommit, men för 20-åriga Felix existerade enbart en plattform för att göra sin pappa stolt, fotbollsplanen. Med andra ord ljög jag tidigare, fotbollen blev inte betydelselös klockan 06.35, den betydde plötsligt så mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.
06.35 den 22 augusti 2019, datumet då min far tar sitt sista andetag. Ett år senare, 14.00 den 22 augusti 2020 blåses matchen mellan Enköpings SK och Kvarnsvedens IK igång på ett Enavallen där solstrålarna visar sig från sin bästa sida.
Matchen är en jämn historia och ett division 1 jagande ESK stångar sig nästintill blodiga för att bibehålla sin 1–0 ledning trots en man mindre på planen. Under matchens gång bygger jag från bänken upp en övertygelse, en intern manifestation om att idag var min dag. Men när klockan tickade och tickade försvann den stora övertygelsen sakteligen. Skulle jag inte ens få chansen att bevisa att idag var dagen, ett år efter pappas bortgång, då jag äntligen skulle kunna få känna att jag gjort honom stolt? Jag började känna hur sorgen tog över, sorg över att pappa var borta, sorg över att jag på hans årsdag inte skulle få hedra honom med ett mål. När sorgen angrep kroppsdel efter kroppsdel och sånär tog över mig hör jag plötsligt mitt namn, det var dags, nu hade jag min chans. Men skulle jag hinna? Vad hinner man ens åstadkomma på tre ordinarie minuter plus tillägg?
Vi är nu i den 87:e minuten, ställningen är fortsatt 1–0 och Enköping gör bytet. Felix Ljungberg in, Danilo Al-Saed ut.
Kvarnsvedens IK får i minut 93 en hörna, åtta mörkblåa ställ tar position i offensivt straffområde, en spelare lämnar de kvar runt mittplan och en spelare står strax utanför och väntar på skottläge. Efter ett moment av kaos i straffområdet slås bollen tillslut ut ur straffområdet och jag löper upp för att sätta press på nummer 12 som jag tror ska skjuta. Nummer 12 missuppfattar sin medspelares rörelse och jag snappar upp bollen, bjuder honom på den berömda ”tjockis-finten” och ett två mot ett läge från eget straffområde uppenbarar sig. Det jag ser framför mig är ett hav av grönyta, med två avlägsna figurer mellan mig och nätet. Det sprids en spänning över Enavallen, det initiala jublet tas över av en påtaglig tystnad. Tiden står stilla.
För varje steg jag tar känns allt mer harmoniskt än vad det gjort på länge. Mellan två bollberöringar vrider jag lite lätt på mitt huvud och märker, ingen är nära mig. Jag ser slutkörda mörkblåa spelare försöka ta sig hemåt, men det går för långsamt. Ingen kommer hinna ikapp mig och när jag vrider tillbaka huvudet ser jag planen i form av en tunnel, min medspelare som sprang jämsides och ropade efter bollen existerade inte i min hjärna, det fanns inget som skulle stoppa mig från att borra in bollen i de vita nätmaskorna. Nu var det bara en spelare plus målvakt kvar, sedan hade jag uppnått vad jag i flera månader gått och väntat på. Strax utanför straffområdet vickar jag kroppen åt vänster, petar bollen åt höger och tar tre korta steg för att kunna klippa till bollen perfekt. När bollen sedan lämnar min rakt sträckta vrist rör den sig snabbt i en lätt båge runt målvakten som inte har en chans att rädda, euforin var total. Nu måste pappa vara stolt.