Hur ska man egentligen summera en 30år lång ”karriär” till en match? Ska man välja den matchen man gjorde ett drömmål mot HBK som hela skolan pratade om dagen efter? Nu förlorade vi matchen ändå, så inte den kanske. Eller ska jag välja matchen man slog igenom, när ingen visste vem den snabba killen på topp var, för det kan ju inte vara Johan som springer så fort. Men valet av match är nog ändå rätt klar.
Jag har spelat fotboll så länge jag kan minnas, nere på Kärlekens IP i Halmstad för IF Centern. Det har alltid varit mitt lag, och länge trodde jag att det skulle bli mitt enda lag. Ambitionen med fotbollen när jag va ung var inte mer än att spela för att det va kul. Det var kul att spela med sina kompisar. Men åldern går, kompisarna lämnade en efter en. Laget växlades ut och jag hamnade mer och mer på bänken. Till slut var man kvar på bänken längst av alla i matcherna. Mina minuter var de sista 10. Just den matchen som jag ”slog igenom” så var det just de sista 10 minuterna som jag utnyttjade. Jag sprang som jag aldrig sprungit, snabbare än jag någonsin sprungit och jag stannade nästa aldrig. Efter det så blev det mer och mer speltid, på olika positioner. Jag flyttades runt dit det behövdes. Från anfall, till vänstermitt, till högermitt, till högerback och slutligen vänsterback. Men det fanns en position som lockade mer. Jag hade under flera år spelat fotboll med en kompis som inte själv spelade fotboll, vi behövde en målvakt när vi spelade. Mer och mer så blev min position klar, jag ville bli målvakt. Så när det var dags att börja på Sannarps gymnasiets fotbollslinje så var det målvakt jag ville bli.
Det enda som varit konstant under hela min fotbollsresa har varit mina föräldrar. Det är i sig inget unikt, många har vittnat om hur viktiga sina föräldrar har varit med idrottandet. Men för mig har det alltid varit en sådan trygghet att ha med dem på varje match. När speltiden började bli mindre och resorna längre, så var de fortfarande med och kollade och stöttade. De är själva inga fotbollsspelare, även om pappa alltid ställt upp och spelat med en när man bett om det. När pappa växta upp så var hejade man antingen på HBK, som hans far gjorde, eller så hejade man på Halmia. Min pappa är Halmian. Det kanske är därför man själv har fastnat för alla möjliga lag. Allt från en kort period som Trelleborgs supporter, till ett livslångt förhållande till Port Vale.
Med denna bakgrund så tar vi oss till 2013. Jag hade avlutat studier i USA med spel på college. Träffat mitt livs kärlek och påbörjat ett liv tillsammans med henne. Fotbollen i IF Centern var fortfarande något jag brann för. Men jag kände att jag inte utvecklades där längre. Fick inte den speltid jag förtjänade och satt mest fast i B-laget. Men då hände det. Jag fick ett samtal från IS Halmias målvaktstränare, en person jag tidigare lärt känna när jag var tränare för hans son i Centern. Han undrade om jag ville komma och träna med Halmia nu på försäsongen, de va i behov av en andra målvakt. Jag tog den möjligheten. Jag gjorde bra provträningar och helt plötsligt satt jag med ett kontrakt för IS Halmia, den nyblivna division 1 klubben. Pappas klubb.
Tanken med att jag skulle vara med var helt enkelt att de behövde en målvakt från närområdet som kunde ge vara backup till förstamålvakten Jonas Käck, den bästa målvakt jag spelat med. Säsongen rullade på och jag skötte mitt bänknötande utan gnäll och utan att det ens fanns en tanke på att jag skulle spela. Jag ville bara ta in upplevelsen och lära mig så mycket jag kunde av dessa fantastiska spelare. Vi ligger i övre halvan av tabellen, jagar uppåt, när det händer; Jonas blir allvarligt sjuk. Helt plötsligt står man där som enda alternativet. Jag, som inte ens hade en startplats i Div.5, ska nu stå mot Limhamn på, för mig mäktiga, Örjans Vall. Första matchen, förlust 1-2, därefter lika matcher mot Utsikten och Skövde och en förlust mot Oddevold. Det var kanske inte den starten jag ville ha på min Div.1 karriär. Nu hade vi även plockat in en målvakt till för konkurrensen skull, så jag behövde en vinst nu. Nästa match var mot Karlstad.
Mitt livs match som sagt, kanske inte sätt till prestation då jag inte fick så mycket att göra. Men Pappa satt återigen på läktaren och såg sin son återigen spela för hans lag, på Örjans Vall. Matchen slutar 3-0, min första nolla i div.1. All kritik och press jag känt på mig släppte i samma ögonblick som domaren blåste av matchen. Det hade inte varit en enkel tid, att ersätta den bästa målvakt jag spelat med, och försöka fylla hans skor. De var säkerligen inte lätt för mina medspelare heller, att lita på mig istället för Jonas. När vi tackat publik och motståndare så fanns det bara en person i världen som jag ville träffa, Pappa. Han stod nere vid avbytarbänkarna och väntade på mig, jag hade tårarna i halsen. Vi möttes i den bästa och viktigaste kramen som jag någonsin fått i mitt liv, det är en omfamning som jag kommer ha med mig i resten av mitt liv.
Resten av säsongen så blev det mer bänk och tillslut utanför truppen när alla var tillbaka och den nyintagna målvakten tog min plats på bänken, men det kunde kvitta. Jag hade gjort min pappa stolt, och mig själv med för den delen. Ingen match innan eller efter kunde matcha denna stund, mitt livs match.