Om matcherna vi fortfarande minns och den största matchen av dem alla
Jag jäktar ut på stan, ner längst Ludgate Hill, i de gamla city-distriket av London. Sen som vanligt – ett släktdrag – har jag nu bara 25 minuter på mig att hinna plocka upp min lunchsallad, rusa tillbaka till kontoret, äta den och tvätta av de oundvikliga fläckarna på kavajen som en snabblunch innebär. Sen är det möte i de gamla banklokalerna där jag jobbar. Det var något om effektiviseringar. Batteriet är urladdat, men jag vet vad receptet är.
Jag hinner inte ens säga hej över telefonen innan jag möts av ”Vilken j-äää-vla match! Nu har vi häng på riktigt! Kommer du hem om det blir guldmatch i höst?”.
Rösten är sprallig och sprudlar av glädje och optimism över att vårt lag på riktigt blandat sig in i en allsvensk guldstrid igen. Den rösten laddar upp mitt batteri i rekordfart. Efter en snabbare matchgenomgång och lite korta utbyten om det övriga läget i livet – ”allt är bra, mycket men bra” – så är det dags att rusa vidare.
Just det här korta lunchsamtalet för fem år sedan med min pappa var inget unikt. Det var en tradition jag höll hårt i. Jag hade bott i London i tio år och lärt mig att hitta mina sätt att upprätthålla kontakten med de närmaste. Efter matchdag så var det vårt matchsnack. Vart jag än befann mig i världen.
Vi hade alltid delat kärleken till fotbollen, jag och min pappa. Från skottövningar i skymningen mot det hemmasnickrade målet, till ambulansresan när en knäskada abrupt släckte mina egna drömmar om att spela fotboll livet ut. Där och då avslutade vi relationen: tränande far och spelande son, men startade en ny ur askan: den som supportrar.
Via säsongskorten på Stockholms Stadion hade vi redan hunnit uppleva de djupa dalarna och de skyhöga topparna. Regniga förluster i Division 1 Norra, till strålande sol och lyfta pokaler under de tidiga 2000-talet. De prestationerna kändes lika avlägsna som de säsongskorten vi båda hade lämnat bakom oss. Jag, i och med min flytt utomlands. Han, då han tagit med sig min mamma och flyttat ner till Skåne där det hemmasnickrade målet fortfarande stod och väntade på nästa skott.
Men nu var det dags igen. Efter över ett decennium av kaos kring klubben hade man hittat rätt. Sommaren 2019 var Djurgården återigen i en guldstrid. En varm sensommarkväll skulle vi nu äntligen få chans att se en mach ihop igen. Jag hade jäktat till Malmö direkt från flyget via tåget över Öresundsbron. Pappa hade kört in sin Volvo och parkerat på samma gamla bakgata som vanligt, ett par kvarter ifrån Malmös gamla stadion, på lagom gångavstånd till deras nya. En kram i solen utanför arenan innan vi tränger oss in på en Djurgårdssektion fylld till brädden av hoppfulla, rödbrända supportrar med badbollar och strandleksaker i högsta hugg. Det vankades seriefinal. Suveränen Malmö FF var visserligen tre poäng efter – på en andraplats – men konsensus rådde: de här var fortfarande deras guld att förlora. De var helt enkelt för dominanta för att inte vinna.
Stadion kokade från matchens första spark. Malmö forcerade mot ett kompakt krigande Djurgården med en vikarierande förstemålvakt – den evige reserven – Tommi Vaiho mellan stolparna. Med nöd och näppe höll man första halvlek mållös men forceringen skulle bara bli värre i den andra. Sorlet från Djurgårdssupportrarna låg som en ljudmatta där ett unisont ”Åhhh” hade vibrerat konstant under ett par minuter. Crescendot kändes cinematiskt när det kröntes av en snabb omställning som via Harris Radetinac och Mohamed Buya Turay planterade ett chockerande 0-1 mål i nätmaskorna med halvtimmen kvar. En frenetisk kvitteringsjakt efterföljde som kulminerade när Tommi Vaiho – för blott en sekund – blev större än självaste Marcus Rosenberg, när han räddade hans straffspark. De tre poängen var ett faktum och glädjen visste inga gränser. Avståndet var utökat med en buffert för att senare under hösten kunna säkra SM-guldet med blott en poängs marginal.
Den guldmatchen kom jag aldrig hem till. Det gick inte ihop sig. Så vi fick följa den på TV och via nervösa telefonsamtal i stället. Men det gjorde inget. För jag hade aldrig mått så bra på en fotbollsmatch som jag gjorde den där sommarkvällen, i solen, med min pappa.
Drygt tre år har gått sen den där kvällen och jag befinner mig hemma i London igen när jag på ett videosamtal får lära mig att min pappas dåliga minne i själva verket var en begynnande demenssjukdom. Han är lugn när han berättar om det och dess konsekvenser. Jag är rädd och ledsen. Vi kommer ha det där samtalet igen, han och jag. Jag har tappat räkningen för vilken gång i ordningen, men för honom är det fortfarande den första.
Kanske är den nya livssituationen vårt livs match nu? Eller kanske var det den där sommarkvällen i Malmö? Jag vet inte. Men jag hoppas innerligt att det är den där matchen vi fortfarande har framför oss, i solen, tillsammans.
Det hinner jag tänka för mig själv – innan jag lägger på luren – och jäktar tillbaka in på kontoret.