Det kändes som klockan gick extra snabbt just nu. Tre minuter kvar till att matchen skulle börja och vi var ännu inte fullt lag, detta trots att vi hade hemmaplan. Nio man var på plats och spänningen och oron steg bland lagkompisarna men mest hos vår målvakt, tillika sammankallande och ordförande, som dagen före hade fått okay från elva man, således fullt lag.
Det bör berättad att vår klubb (Munkens BK) startades av sex grabbar som gick sista året i samma klass i gymnasiet. Att fortsätta träffas när studierna snart var till ända var ett skäl, ett annat var att få möjlighet att sparka boll i ett lag. Stadens övriga lag hade dessvärre inte sett de dolda begåvningar som här fanns. Efter en del år blev det svårare att få ihop lag, så sökandet efter intresserade fick utökas till vidare kretsar, ibland med avsteg för de kvalitativa förmågorna gällande att spela fotboll. Det var därför ingen ovan situation med problem att få elva man till match.
Att planen där vi spelade våra hemmamatcher skulle vara en säker garanti för att alla skulle dyka upp var heller inte en självklarhet. Heden V var en liten ojämn grusplan uppblandad med småsten som innebar att en glidtackling resulterade i öppna, varande sår ett par veckor framåt. Fördelaktigt nog låg planen mitt i Göteborg, som en av fem på det gamla exercisfältet, mer känt som Heden. Således lätt att nå med cykel eller kollektiva medel.
Ytterligare en fördel var att alla motståndare hatade det usla underlaget som knappast inbjöd till passningsspel. I vått väder bildades snabbt mindre sjöar, i torrt låg dammet som en slöja över planen.
Detta sammantaget hade lett till att vi anpassat vårt spel till vad som var görligt efter omständigheterna, möjligen hade vårt spelsätt också en viss korrelation till vår förmåga. Vilket således innebar långbollar till vänsteryttern, som kunde sätta upp en blixtrande fart och hade ett rappt skott som varit vårt segerrecept i ett flertal matcher.
Det bör nämnas att denna episod inträffade i början på 80-talet, så det fanns inga mobiler som skulle kunna hjälpa oss att få reda på var de två återstående kamraterna höll hus. Någon publik fanns heller aldrig, möjligen någon kompis som blivit övertalad att öl skulle intas på närliggande lokal direkt efter matchen, men längre än så sträckte sig inte engagemanget. Tränare och lagledare då? Totalt okända roller i vår förening.
När avspark nu närmades krävdes därför kreativitet till att fördröja matchstarten så länge som möjligt. När domaren kallade vår lagkapten till mittlinjen för slantsingling hade han strategin klar: Vi byter sida vid vinst. Lyckligtvis blev det nu så och härmed startades ett mödosamt arbete. Bollarna vi hade haft med oss var utspridda lite här och var bakom vårt mål och behövde således samlas ihop. När alla bollar till slut var insamlade skulle dessa medföras till målet på andra sidan. Vår målvakt hade som vanligt sin cykel parkerad bakom sitt mål och när den väl var upplåst kunde han därmed med viss ansträngning leda cykeln över planen med bollkassen över axeln och i sakta mak föra hela ekipaget över till den andra sidan.
Vi övriga kamrater spanade hela tiden vaksamt bort mot omklädningsrummet, som ligger långt bort från Heden V. Tre av Hedens övriga planer måste passeras efter ombyte innan femman nås.
Slutligen nådde dock vår målvakt målet på andra planhalvan, efter att ett antal bollar hade ramlade ur kassen på vägen, med mycket stök för att ånyo återsamla dessa.
Men då, till allas glädje, ser vi då två blåa tröjor jogga fram över Hedens planer. En uppvärmning fullt tillräcklig för en match i de lägre divisionerna i Göteborg. När domaren satte pipan i munnen var vi till slut elva man på plan, vi kunde slappna av och fokus kunde äntligen riktas mot matchen.
Heden V finns inte längre kvar som fotbollsplan, troligen inte saknad av någon, där finns nu istället en lekplats och lite bänkar. En utmärkt plats för eftertanke och reflektion.