Volley, ribba, in
Det var det jag fick se som nioåring innan det var dags för mig att sova.
Året var 2014 och världsmästerskapen i fotboll skulle gå av stapeln. Brasilien skulle arrangera hela festen och Samba-nationen hade höga förväntningar då stornamn som Neymar, Marcelo och Julio Cesar fanns med i truppen.
Allt började med att Sverige inte klarade att kvala sig in till turneringen. Så jag behövde ett alternativt land att hålla på. På den tiden var min favoritspelare Luis Suarez då han spelade för mitt favoritlag, Liverpool. Valet blev då enkelt. Uruguay fick bli landet som jag skulle följa under turneringen.
Uruguay blev lottade i den så kallade dödens grupp tillsammans med England, Italien och Costa Rica. Att storlagen från Europa skulle vara utanför topp två och bli utslagna i gruppspelet var svårtippat och att Costa Rica skulle vinna gruppen var ännu mer oväntat.
Medan detta världsmästerskap pågår har jag mitt livs bästa semester i Spanien.
På hotellet som vi bodde på fanns ett utprintat plakat. På plakatet kunde man se turneringens spelomgångar och slutspelsträd där personalen skrev ut resultaten från alla matcher. Varje morgon ville jag veta hur det hade gått. Så jag trippade snabbt på tårna på de varma tegelstenarna för att skynda till skuggan då stenarna var väldigt varma. Men huvudfokus var såklart på plakatet.
Matchen mot England såg jag sista minuterna av på en restaurang vid en strandpromenad i ett varmt Spanien. En match som slutade två – ett till Uruguay där Luis Suarez gjorde båda målen för sin hemmanation. Vinsten mot England och sedan tre pinnar mot Italien gjorde att de blev tvåa i gruppen. Uruguay var nu vidare i turneringen trots förlusten i öppningsmatchen mot Costa Rica. Nu var livet på topp och om några dagar skulle jag få se kvartsfinalen hemma i soffan och uppleva en hel match.
Kvartsfinalen var spikad och det är nu mitt livs match kommer in i bilden.
Vi flög hem till Sverige och någon dag senare började slutspelet. Klockan tio på kvällen var det dags. Colombia stod för motståndet i kvartsfinalen för Uruguay. Nu satt jag klistrad framför tv:n hemma istället för en restaurang i Spanien, men känslan var densamma. Nu hoppades jag på att mitt nya favoritlag i ljusblått och vitt skulle vinna. Jag minns det som att det var igår. Ljudet, stämningen var enorm från Maracana Stadium. I min fantasi satt jag längst uppe och fick uppleva matchen tillsammans med 73, 000 andra hejande supportrar.
Men det blev en kalldusch, en riktig kalldusch för mig. Efter 28 minuter klipper James Rodriguez till med en volley utanför straffområdet som går ribba in. Helt otroligt att det ens går att få till ett sådant skott och att det resulterade i ett mål tänkte jag. Visst, hade jag sett sådana mål innan. Men i en sådan här stor match så är det inget jag tänkte skulle ske.
Varför just I den här matchen?
Då jag var i en ung ålder kunde jag inte se hela matchen den kvällen. Så pappa spelade in slutet så att jag kunde se resten dagen efter. Dagen därpå satt jag på golvet, helspänn på vad som skulle hända resten av matchen. Jag påminde mig om att det är mycket fotboll kvar att spela om. Med Edinson Cavani och Diego Forlan på topp så var jag säker på att ett mål var på väg. Och mål blev det, men tyvärr blev det ännu ett mål av James Rodriguez och hans Colombia. Nu var det två – noll. Visst, det var bara några minuter in i den andra halvleken. Men jag hade känslan att det nog inte skulle bli fler mål.
Känslan stämde och det blev inget mål från något av lagen när nittio plus stopptid var avklarat. De sista minuterna av matchen hade den där känslan när man vill att nåt ska hända men samtidigt vet att det inte kommer att bli nåt. Lite uppgiven över att Uruguay åkte ut men det var mitt första och fortfarande det bästa världsmästerskap i fotboll som jag har varit med om. Visst var jag besviken då jag hoppades att de skulle gå längre i turneringen. Men när händelser som sju – ett för Tyskland mot hemmanationen, Götzes touch i finalen och David Luiz dunderfrispark med målgesten vid hörnflaggan gjorde att det ändå blev ett otroligt mästerskap. Den ledsna känslan jag hade efter kvartsfinalen sköljdes bort helt.
VM-låtarna var på repeat och musiken tar mig än idag tillbaka till den där semestern i Spanien. Minnena från den fantastiska månaden. Det är sådana somrar som aldrig går att glömma. Och det är just därför jag skriver om denna händelse.
Vad fotbollen kan göra med en. Gemenskapen, det är det som gör fotbollen så euforisk. Fansen som blir den tolfte spelaren för sin nation. Magin på fotbollsplanen. Flaggor från alla världens hörn. Att försöka hitta restauranger bara för att kolla fotboll. Skyltar utanför restauranger och barer för att visa att de sänder matcherna. Beroendet som finns inom en bara för att känna känslan och det konstanta jagandet av fotbollens ljuva dragningskraft.
Kära fotboll, glöm aldrig året 2014.
>>Mitt livs match<<
Felix Grevendahl