Det var en ständig jakt. Fyra pantburkar innebar två kronor, vilket i sin tur innebar ett paket fotbollsbilder till albumet Euro 88. Min granne Anders och jag ägnade hela sommarlovet åt att titta på matcherna på TV och mellan dessa spelade vi fotboll själva eller jagade pant.
EM tog slut, albumen fylldes och när sommaren var förbi gjorde vi ett slags bokslut. Det här utspelade sig långt innan internet och skulle man få se annan fotboll än Tipsextra så var det stora mästerskap som gällde. Holland vann EM och Gullit och van Basten hade gjort saker med bollen som en hårt arbetande skotte på en lerig fotbollsplan i Coventry inte ens var nära.
Jag var elva år gammal och bestämde mig för att AC Milan var mitt lag. I det italienska laget fanns Baresi och Donadoni, men det var en annan spelare som jag fastnade för. En nittonårig back som enligt fotbollsalbumets statistik aldrig hade gjort en landskamp före EM -88. Killen hette Paolo Maldini och han skulle komma att bli min stora idol. Min enda idol.
Varför det blev just Maldini vet jag inte, men med facit i hand var han det bästa valet som jag kunde göra. Milan var en stormakt i Europa och det ökade TV-utbudet gav mig möjligheter att följa den italienska ligan varje vecka. Jag följde Milan och lagets framgångar, men allra mest följde jag Maldini. Han var snabb, han var teknisk, han var snygg. Han hade allt!
Knappt 21 år senare befann jag mig utanför San Siro. Slutet var här. Idag skulle min stora idol spela sin allra sista hemmamatch för Milan. Alla bar rödsvarta tröjor med nummer 3 på ryggen. Matchen var mot Roma, men det betydde ingenting. Resultatet skulle inte spela någon roll. Det här var någonting helt annat. Det här var slutet på en förälskelse som hade börjat vid Anders köksbord, när vi för hundrade gången bläddrade igenom våra nötta fotbollsalbum.
Jag hade varit i Milano många gånger för att titta på fotboll. 2003 såg jag Milan vinna ligan på plats. Derbymatcher mot Inter. Jag hade bevittnat både segrar och förluster och varit både lycklig och besviken. Idag var mina känslor blandade. Lycka över att få vara med om det här. En annalkande tomhet då jag skulle förlora den sista delen av fotbollsromantiken som bara ett barn kan känna.
Både Paolo och jag hade gått från att vara pojkar till att vara män. I mitt fall handlade det om att flytta hemifrån, utbilda mig och bilda familj, medan han hade gått från att vara en ganska blyg ung pojke ute på sin vänsterkant till att bli världens bästa försvarsspelare. Lagkapten. I AC Milan. Mitt lag! Men framför allt hans lag. Slog man upp ordet ”bandiera” i en ordbok så fanns det helt säkert en bild på Paolo Maldini. Han var nu 40 år gammal och det här skulle bli vår gemensamma avskedsföreställning.
När vi skulle gå genom grinden, in till San Siro, så tyckte vakterna annat. Vi leddes in i ett litet rum där poliser och administrativ personal förde ett samtal på, i våra öron, aggressiv italienska. Vi förstod inte ett ord som sas, men att det var något sorts problem var uppenbart. Femton minuter blev till en timme och då och då kom det in en ny person som ville titta på våra pass. Ibland skakades det på huvudet och ibland möttes vi av tystnad.
Vad problemet egentligen var fick vi aldrig veta. Uppvärmningen pågick för fullt hundratalet meter ifrån oss och samtidigt passerade hela mitt liv revy. Åtminstone det rödsvarta livet som idag skulle krönas när jag tillsammans med 80000 andra skulle ta farväl av den störste Milan-ikonen genom alla tider. Jag var här, men jag skulle spendera matchen på ett kontor i San Siros katakomber.
Då dök han upp, mannen som räddade våra liv. Glasögonen högt uppe på huvudet, cigarett i mungipan. Han såg inte mycket ut för världen. Men när han nickade åt oss att resa oss upp och orden ”It’s ok” yttrades, hade jag kunnat kyssa honom. Jag hade sinnesnärvaro att inte göra det, då det rimligtvis hade kostat mig matchen, men så många ”Grazie” har nog ingen spottat ur sig på en minut.
Att gå över krönet och in på läktaren är lika mäktigt varje gång. Rysningarna kommer alltid och den här gången var det extra speciellt. Atmosfären var annorlunda. Det låg en annan sorts spänning i luften. Idag handlade det om annat än fotboll. Det var dags att säga hejdå och jag var en av de som skulle göra det här till en dag som vi aldrig skulle glömma.
I efterhand minns jag nästan ingenting. Inte av själva matchen i alla fall. Milan förlorade med 3-2 och Maldini byttes ut med ett par minuter kvar. Vi var nog många som upplevde att han fick ögonkontakt med just oss när han sprang ett ärevarv, innan han för sista gången lämnade San Siros matta. Om han mot all förmodan såg just mig, så fick han se tårarna rinna på en fullvuxen man. Den tysta gråten som sa att mitt (fotbolls)liv aldrig mer skulle bli det samma.