Varje gång vi passerar Tölö IF:s idrottsplats längs motorvägen tillvaratar jag möjligheten att högtidligt deklamera ”Där har jag vunnit guld i Tölöcupen!”. Mina barn visar inget brinnande intresse för den historiska framgången och min fru ler nog, i bästa fall, ett litet snett leende åt mitt återkommande skryt. Det var trots allt 37 år sedan och kanske inte den största av bedrifter. Men ändå.
Som jag minns det var pappa på alla mina fotbollsmatcher. Men jag inser att det nog inte var så. Jag vet ju att han arbetade mycket och reste en del. Minnet kan nog bedra mig där. Men fotbollen var helt klart vår, den var viktig. Jag ville spela fotboll varje dag och när pappa kunde och ville följa med så jag och brorsan kunde skjuta på rullande boll på den närliggande grusplanen var lyckan gjord. Jag minns hur stort det var att jag fick sitta uppe och titta med pappa trots att UEFA-cupmatchen med IFK Göteborg blev rejält försenad och vanlig läggdags överskridits redan innan matchen blåstes igång.
Det var pappa som tog med mig till mina första träningar med Särö IK. Han blev någon form av reservledare och var ibland delaktig i övningar. Jag älskade fotbollen och det var det flera andra i laget som också gjorde. När vi började spela matcher visade det sig att vi hade ett slagkraftigt lag. Vi vann nästan jämt. Men seriespel var en sak, cupspel något annat. Att spela cup kändes nästan som VM; man gick vidare och det stod mer och mer på spel för varje match som gick. Tölöcupen var den första cupen vi spelade och det gick bra. Riktigt bra. Vi hade gått till final.
Det året som följde efter Tölöcupen skulle bli traumatiskt. Skilsmässa och flytt till Borås. Ny klass, nya kompisar, nytt fotbollslag. Fotbollen var min konstant, den kunde jag ta med mig. Och jag tog med mig den till första dagen på nya skolan, men bara för att bli utskrattad. Läderkulor fick man nämligen inte ha på skolgården. Jag började spela fotboll i Kronängs IF. Men till min enorma besvikelse hade de inte börjat spela matcher än. Jag ville ju tävla och vinna. Ja, framförallt vinna. På sin höjd spelades internmatcher med olika lagtröjor.
Pappa träffar jag inte lika mycket längre. Han bor i Göteborg och min vardag är i Borås med mamma och bröder. Varannan helg är vi hos honom. Jag spelar inga riktiga matcher, så han kan inte se hur duktig jag är på fotbollsplanen. Livet har förändrats och jag saknar saker som varit. Det ska dock bli mycket värre. En solig sommarförmiddag ungefär ett år efter Tölöcupen är jag med fritids på badresa vid en närliggande sjö. Jag är i vattnet när jag mycket överraskande ser min mamma vid strandkanten. Hon ser konstig ut där hon står på stranden. Ledsen, ansträngd. Hon säger att pappa är död.
I finalen i Tölöcupen 1987 väntade Åsa. Vi hade slagit dem lätt tidigare, under seriespelet, men nu var det en annan femma. Matchen var jämn och gick till förlängning. I förlängningen lyckades vi göra mål och när domaren blåste i sin pipa sprang jag till pappa vid sidlinjen och hoppade upp i hans famn firandes segern. Snart insåg jag dock mitt misstag. Domaren hade bara blåst för halvtid i förlängningen och ytterligare speltid väntade. Något skamfyllt lommade jag tillbaka för att spela vidare. De avslutande minuterna spelades av utan fler mål. Nu hade vi vunnit Tölöcupen! När guldmedaljen med ett grönvitt snöre hängdes runt min hals kunde jag ha exploderat av stolthet.
Vi åker på E6:an och jag känner så väl igen det platta landskapet. Någon kilometer fram på vänster sida kan man ana Tölö IF:s idrottsplats. Barnen sover i baksätet. Frun scrollar förstrött i telefonen. Jag tittar åt vänster och halvt mumlande för mig själv säger jag ”där vann jag guld i Tölöcupen”. Jag säger det till pappa.