Jag är säkert inte ensam om att välja en match från Hammarbys säsong 2001 till denna tävling. Till skillnad från vad de flesta troligen väljer, nämligen den avgörande matchen Hammarby-Örgryte 3-2 tänker jag på Hammarby-Trelleborg. Matchen spelades en härlig sommardag 30 juli efter att det som vanligt varit turbulent kring Bajen ett tag. Ekonomin var katastrofal och nog till stor del på grund av detta hade typ alla experter tippat att Bajen skulle få en bottenplacering före säsongen. Det hade gått betydligt bättre än väntat, men det hade ett par veckor tidigare meddelats att Sören Cratz inte skulle få förlängt kontrakt eftersom Hammarby skulle satsa på en roligare fotboll, “spela mer som Djurgården” sa Billy Ohlsson i en formulering som fick kvällstidningsredaktörer att slicka sig om munnen. Laget verkade ta det som tändvätska och var nu med i den absoluta toppstriden efter fyra raka segrar.
Jag hade alltid gillat Bajen och haft dem som ett vagt favoritlag från TV-soffan tills jag 1999 bestämde mig för att gå och se en allsvensk match för första gången sedan jag flyttade till Stockholm. Det blev en objektivt ganska tråkig 0-0 match mot serieledande Örgryte där den unge talangen Kennedy Bakircioglu var det enda glädjeämnet på plan men det gjorde mindre med tanke på det som slog emot mej på läktaren. Den energi och de sånger som kom från Norra gjorde mig till en entusiastisk bajare för all framtid. Jag var dock vid tiden småbarnspappa så jag gick inte på varje match utan då och då beroende på mitt schema och hur spännande matchen kändes. Jag fick denna höst uppleva urladdningen från läktaren, också mot Trelleborg, när Hammarby efter att ha riskerat åka ur direkt inför sista säsongen vann i sista omgången med 4-0 och alla andra resultat gick Bajens väg så vi slapp kvala. Planstormningen kom som ett brev på posten och vi kunde pusta ut för den gången.
Nu var det alltså dags för Trelleborg hemma, härligt solsken och jag stod på Östra, nära Trelleborgsmålet i första halvlek. I inför matchen artikel på Svenska Fans hade Bajenskribenten varnat för att Trelleborg skulle ligga lågt och det skulle kunna krävas tålamod för att få hål på dem. Skulle vi kunna gå upp till fem raka vinster? Stämningen var laddad när Johan “Danken” Andersson skulle lägga en frispark under första minuten i matchen, en bra bit från mål. Han laddade och drog på en av de värsta rökarna jag sett upp i vänstra krysset och läktaren exploderade. Extra härligt från en spelare som jag kände lite extra för då han kom ifrån Gröndal där jag bodde.
Bajen tryckte på, fick flera chanser och redan efter 14 minuter gjorde Kennedy 2-0 på ett inlägg. Fint, men det är det som hände därefter som är en delförklaring till varför matchen stannat extra mycket i minnet. Om man ska vara riktigt ärlig är ju inte klassen på allsvensk fotboll särskilt hög internationellt sett men läktarkulturen är det, särskilt på Bajenläktaren om jag får vara partisk vilket jag får. Här var klacken på Norra läktaren påpasslig med ironin och sjöng “Tråkiga Bajen, ja bara tråkiga Bajen” med en tydlig passning till styrelsen samtidigt som Hammarby fortsatte dominera. Det blev lite chanser före paus, även för TFF men 2-0 stod sig in i halvtidsvilan.
Bajen fortsatte dominansen efter paus, Trelleborgsmålvakten hade det svettigt även om Lasse Eriksson i Hammarby som nu vaktade kassen närmast mig också fick göra en del jobb vilket han som alltid skötte utmärkt. Vår fantastiske targetspelare denna säsong Peter Markstedt kunde sedan utöka till 3-0 efter att tagit emot en passning just utanför straffområdet, vänt om och lagt den vid höger stolpe. I sjuttiofjärde minuten var det Kennedys dags att göra ett liknande mål och med 4-0 efter 74 minuter kan till och med en luttrad bajare känna sig ganska lugn.
Udden kunde nu vändas mot journalisterna när “Bajen åker ur i år, Bajen åker ur i år” sjöngs med åter vältajmad ironi. Det var här jag fick en känsla att “det onämnbara” som SM-guld benämndes på Hammarbys forum nog faktiskt skulle kunna inträffa. Klacken fick chans att visa lite klassisk ilska när Trelleborg reducerade till 4-1 i slutminuterna medan Mikael Andersson i Hammarby låg skadad. Det spelade dock ingen större roll i det stora hela, jag gick hem och avnjöt lite av den fantastiska “Bajen Forever”-plattan med stora delar av Sveriges musikelit som släppts under våren för att hjälpa Bajen ur den prekära ekonomiska situationen. Därefter fattade jag ett av mitt livs bättre beslut: inköp av biljetter till resterande hemmamatcher då jag hade fått känslan av att något oerhört skulle kunna hända.