Ett övertygande eller begränsande inflytande, en moralisk kraft i sinnet och i världen – press.
Att vara tveksam eller skeptisk, att hela tiden känna misstro eller att inte känna förtroende, att betrakta något som osannolikt – tvivel.
Tillståndet att känna sig otillräcklig eller full av brister, att känna ett avtagande i styrka och effektivitet – misslyckande.
Dessa tre ord – och icke desto mindre betydelsen av dem – hade på ett eller annat sätt följt mig genom livet på planen.
Försvarsinstinkten är att fly, att gå undan eller att ge upp.
Min match börjar som 8-åring hemma i soffan framför VM94-krönikan. Som liten ville jag alltid kunna allt, helst innan jag ens hade testat, och innan jag hade beträtt en fotbollsplan för första gången eller hittat ett lag hade jag tjatat till mig ett par vadderade knickers och bestämt mig – jag skulle bli den nya Ravelli eller Taffarel.
Min match handlar inte om en match. Min match handlar om vad som pågick inom mig under merparten av min karriär.
Jag har alltid älskat fotboll, men jag har också oftast deltagit med en tyngd över bröstet och ett olustigt sug i magen. Varje träning, samling och match. Allt jag tog mig an som inte blev 100% perfektion skapade en liten, liten klump i magen som växte sig större med varje aktion. Periodvis kunde jag inte ens vara med på kvadraten eller “gris” i halvlek med rädsla för att missa en passning eller mottagning. Istället gick jag så långt bort som möjligt från alla andra och låtsades värma upp, eller så satt jag kvar på bänken och väntade på att matchen skulle ta slut. Jag slöt mig. Jag kom och gick till och från träning med minsta möjliga tidsmarginal och jag fejkade skador för att kunna få en paus när tankarna tog över för mycket. Allt i rädsla för att ”göra bort mig” på något sätt.
Jag kämpade och gjorde mig till på gräsplätten utanför hotellet när vi bilade i England, då jag trodde att gubben i baren kanske var en scout bara för att han råkade ha en fotbollströja på sig. Prestationskraven och prestationsångest var mina närmsta vänner och jag slogs med det i tystnad. Det var en känsla som hade följt mig, och som stundtals näst intill skulle förgöra mig, så länge jag spelade.
Jag började träna med och vara reserv i A-laget som 14-åring, spela i div 3 som 15-åring och var delvis ordinarie i div 1 som 18-åring. Förväntningarna och pressen inifrån mig själv ökade.
Jag var en blyg och eftertänksam pojke bland vuxna män med fruar, barn, jobb och lån. Känslan var att när jag inte stod på plan och skrek instruktioner till dem så satt jag hemma och spelade Football Manager på kvällarna medan de nattade barn och betalade räkningar. Jag hade inget gemensamt med dem och inte heller de med mig. Att då komma upp som en ”talang” innebar för mig en enorm press inifrån att prestera och att hävda mig.
Det närmade sig halvlek och Kristianstads anfallare vek in från kanten och sköt lågt ner till mitt höger. Kanske kunde jag ha hållit bollen, men den gick ut till hörna. En spelare i mitt lag skrek åt mig att jag slarvade, sedan suckade han djupt och himlade med ögonen. Och där! Pang sa det. Något brast. Samtidigt som hans ögon rullat tillbaka i normalläge var det kört. Jag var ett lamm på slaktbandet. Allt blev suddigt. Jag minns inget mer förutom att jag kände att jag måste bort från jordens yta. Domaren blåste för halvtid och med tårar i ansiktet, ben som knappt bar mig och knappt någon röst letade jag upp min tränare i vimlet bland folk som rörde sig på planen och väste fram att ”jag är slut, jag måste byta. Måste bort. Nu”. Han försökte övertala mig att spela klart, för man ger ju inte upp bara sådär, och han förstod ju inte vad som hände. Han förstod inte att alla dagar, månader och år av prestationskrav hade lett fram till detta ögonblick. Jag var 18 år och en snabb blick från en lagkamrat och det var ridå ner. En kanske helt oskyldig gest som raserade allt just då.
Vid sidan av planen möttes jag av min pappa. Han som följt mig och var min största supporter. Jag kände att jag svikit honom, laget och mig själv. Varför var jag så vek? Kunde jag inte bara hållit ihop?
Jag förväntade mig att bli ifrågasatt, men fick efter en stund en rejäl, tyst, kram. Sedan kom orden jag behövde höra som allra mest: “Det där var det modigaste du kunde göra. Jag är så stolt över dig. Kom så åker vi hem istället”.
På träningen någon dag senare var det ingen i laget som frågade hur det var med mig. Ingen som erbjöd något stöd, förutom någon lätt ryggdunk och slirig kommentar om ”panikkillen”.
Konstigt nog var den här händelsen som en propp som dragits ur. Jag hade ”outat” mig själv som en mentalt svag person så jag behövde inte längre tänka på misstag eller dåliga insatser. Nu behövde jag inte ”låtsats” vara bra. Så kändes det. Ingen press att prestera och ingen kamp inom mig. Jag var modig nog att sätta ner en fot och plocka bort mig själv ur ett sammanhang som bröt ned mig.
Det var en skön känsla, och framför allt; en vändpunkt.