Hösten 1973 pluggade jag på Universitetet i Linköping. Resan till Åtvidaberg tog blott en dryg halvtimme. Det vankades storfotboll i Europacupen, Bayern München var på besök i den lilla östgötska orten.
Det tyska laget hade vunnit på hemmaplan med 3-1 och ingen närde några förhoppningar om svenskt avancemang när det var dags för returmatch på Kopparvallen den 3 oktober. Främsta skälet för oss, några kamrater i studentkorridoren, att åka till Åtvidaberg var att få uppleva några av världens största fotbollsartister på plats – Sepp Maier, Franz Beckenbauer, Paul Breitner, Uli Hoeness med flera.
Åtvidaberg hade vunnit Allsvenskan 1972 och skulle även detta år stå som svenska mästare, andra året i rad alltså.
Fotbollsföreningen levde på stödet från Facit och inte minst direktören Gunnar Ericssons fotbollsintresse. Facit tillverkade skrivmaskiner, räknemaskiner och andra kontorsutrustningar. Jag hade själv lärt mig skriva på en Facit Privat, en helt manuell skrivmaskin med doftande färgband. Facit hade stora framgångar på världsmarknaden. Vinster genererades och en rännil kunde gå till det framgångsrika fotbollslaget.
Stjärnor som Ralf Edström och Roland Sandberg kunde värvas från Degerfors och Kalmar FF. De utgjorde spjutspetsarna i ett allt igenom starkt lag. Men både Ralf och Roland, ett radarpar i ÅFF och landslaget, hade lämnat Åtvidaberg när det var dags för det tyska dramat. Ralf hade under året påbörjat sin utlandskarriär och en fyraårig sejour i PSV Eindhoven. Roland Sandberg, som hade vunnit skytteligan både 1971 och 1972, spelade hösten 1973 i Bayern Münchens konkurrent Kaiserslautern, som besegrade jätten från Bayern i en annan legendarisk match hösten 1973, men det är en helt annan historia..
Redan när de stora framgångarna för fotbollslaget kom, hade företaget Facit börjat krackelera. I mitten på 60-talet hade elektroniska räknare börjat tillverkas i Japan och de vann snabbt marknadsandelar. Facit försökte möta det elektroniska hotet genom att 1965 inleda ett samarbete med ett av de större japanska företagen på kontorsmaskiner. Man hade exempelvis ensamrätt på försäljning av företagets produkter på den europeiska marknaden. Det samarbetet dog emellertid ut när japanerna successivt byggde upp en egen säljorganisation.
Tomrummet efter Ralf och Roland var stort, men inte större än att det kunde fyllas med kvalitetsspelare. Kvar fanns Conny Torstensson, Benno Magnusson, Reine Almqvist och Kent Karlsson. Starka namn med landslagsmeriter, men ändå. Chanslösa mot den tyska jätten var väl bara förnamnet trots allt.
Åtvidaberg ville dock annat. I höstrusket inledde de starkt och tog ledningen med hela 3-0, efter mål av Veine Wallinder och två gånger Torstensson, innan det bayerska mästarlaget lyckades reducera till 3-1 genom Uli Hoeness. Utjämnat och straffläggning med andra ord.
Det är kanske den följande straffläggningen som främst stannat i minnet. Där stod vi runt planen, lite småhuttrande i höstkylan. Mörkret hade lagt sig över arenan och det krävdes extra belysning. De tre första ÅFF-straffarna satte Almqvist, Torstensson och Magnusson. Men sedan var det Kent Karlssons tur att lägga bollen på elva meter. Han skjuter en riktigt dålig straff som Sepp Maier räddar och i praktiken var därmed Åtvidaberg utslaget. Bayern München seglade vidare, vann till slut hela cupen med det manskap som utgjorde stommen i det västtyska landslag som bärgade VM-bucklan 1974.
Facit fortsatte tillverkningen av mekaniska räknemaskiner och satsade aldrig på någon elektroniska produkter. Snart var man också utkonkurrerade av japanska miniräknare. Samma år som ÅFF vann Allsvenskan första gången gjorde Facit sig av med 2 500 anställda över hela världen. Företaget såldes till Electrolux och även om Gunnar Ericsson fortsatte som företagets ordförande flera år hade makten försvunnit från det lilla brukssamhället. Befolkningen minskade, men inte så drastiskt som man kanske kunde förvänta sig med tanke på att den stora arbetsgivaren gick en plågsam kräftgång.
Fotbollslaget skulle som bekant ändå skörda framgångar även efter den guldskimrande första hälften av 1970-talet. Man tog exempelvis cupguld 1979 och nådde finalen i cupen så sent som 2010. Men jämfört med det som varit i början av 1970-talet var det blygsamma meriter. Så sent som 2015 spelade laget alltjämt i Allsvenskan men i år hamnade man i mitten av division 2 Södra Svealand och frågan är om vi någon gång i framtiden kommer att få se Åtvidabergs Fotbollsförening på de stora scenerna igen. Facits saga är i vart fall all.
Jag har sett många fotbollsmatcher sedan 1973, men ingen har som oktoberkvällen 1973 känts lika märkvärdig och minnesvärd, trots alla framgångar på svenska och europeiska arenor för ”mitt” IFK Göteborg. En gång, blott en gång, har jag återvänt till Kopparvallen och det var när IFK Göteborg var på besök en solig vårdag 2013. Den matchen slutade med bortaseger, 1-2.