Det var en sensommardag i slutet av augusti. Dagarna började bli kortare och kvällarna lite kyligare. Vi satt i Lindhagaskolan och bytte om. Jag spelade i Mölndalslaget Brännås gulsvarta dräkt. Division 6 B, Göteborgsserien. Ultimafotboll. Dagarna som pojklagsspelare och junior i BK Häcken och Gais var sen länge bara ett avlägset minne.
Satt på träbänken, knöt mina fotbollsskor. Vi ställde oss i en ring med armarna om varandra och skrek, kom igen nu gôbbar, nu tar vi dom!
Föga anade jag då att det var min karriärs sista match. Skadade menisken när jag lekte Travolta på dansgolvet på en fest. Men det är en helt annan historia. Matchen blåstes igång. Det kylslagna regnet strilade ner och in under tröjan. Men jag spelade som i trance. Allt gick så lätt. Jag vann närkamper, glidtacklade, vann nickdueller. Luften var syrerik, det gick lätt att andas. Från min innerposition dominerade jag matchen med min teknik. Jag märkte knappt omgivningen men jag njöt av matchen, regnet, bollen. Fick en passning snett inåt bakåt och mötte med högervrist. Ett klafsande ljud och jag kände i hela kroppen hur bollen for rätt upp i nättaket. Det blöta gräset följde med foten upp i luften i slow motion. Jag ville ta hela världen, ja hela Mölndal i famn. Jag var på Ullevi och Agne Simonsson stod för passningen!
Jag blev aldrig proffs i Italien som jag trodde när jag som 12 åring cyklade från Södra Biskopsgården, genom Svartedalen till Slätta Damm och träningar med Häcken.
Men jag fick min belöning många år senare på en dyngsur plan i Mölndal. En sån lycka jag hade med bollen som jag sov med i sängen som liten och som luktade läder och var min bästa vän.