Telefonen ringer.
”Har du läst? SAS har gått ut i strejk.”
Det var min äldsta vän G. Han hade fått en pushnotis på tåget upp till Stockholm. Vi skulle flyga till Paris nästa dag. I månader hade vi pratat om resan, scoutat det sunkigaste, mest centrala boendet (vi lyckades) och diskuterat startelvor. Allt som hör till en mästerskapsresa.
Alternativen var få. Tusentals svenskar letade nödlösningar samtidigt. Pappa satt jour i Göteborg och hade erbjudit sig att köra oss till Köpenhamn – om vi bara kunde ta oss ner från Stockholm. Tåg, hyrbilar, bussar – allt var slut.
I en Facebook-grupp hittade vi en lösning: om vi fyllde en buss, fick vi hyra den. Först gick det fort – men när vi närmade oss 80% ebbade intresset ut.
Min bror skrollade igenom sitt Facebook-flöde. Hela släkten var nu engagerad. Han hade sett att en gammal klasskamrat hyrt ett privatplan (?!). Det visade sig dock att ’ett gott humör’ inte räckte för att få haka på.
SJ satte in ett extra tåg Stockholm – Köpenhamn. Taget!
Ny knytpunkt!
Bistron såg ut som ett derby i Sydamerika, fylld till brädden. Gravölen var utbytt mot mild optimismöl. Folk sjöng, debatterade om Hamréns populism och tävlade om vem som suttit längst i SAS telefonkö.
Kastrup!
Mätta på öl låg nu en flaska vitt på kylning i Pressbyråns glassbox, vi skålade i plastglas och sov en timma på det välpolerade golvet.
Klockan ringde. Yrvakna med bestämda steg mot vår gate – Istanbul.
Planet andades lyxigt 80-tal: breda, vinröda, slitna skinnsäten som påminde om mormor och morfars soffa i gillestugan. Flygvärdinnan erbjöd gratis cocktails – G blev så paff att han beställde fyra Screwdrivers.
Touchdown Istanbul.
Naivt hoppades vi att matchen var framflyttad. Vi slog på roaming för att kolla. 15 sekunder och 350 kronor senare… var avsparkstiden oförändrad.
Ny terminal, nytt golv, en ny timmes sömn – innan det var dags att fullborda U-svängens moder.
Vi landade i Paris två timmar innan avspark. Med kabinväskan i handen agerade vi bowlingklot i flygets gång.
G stannade upp.
”Det är omöjligt att hinna till lägenheten och lämna väskan…”
”Och?”
”Än mer omöjligt att komma in på en arena i Paris med kabinväska.”
Ah…
Vi hittade ett förvaringsutrymme, betalade 50 €, och sprang.
Taxibilarna framstod som skådespelare på röda mattan, vi som paparazzis som desperat ropade efter uppmärksamhet.
Vi beställde en Uber som körde runt. Och runt. Och runt. Vi ringde och skrek på engelska; han skrek tillbaka på franska.
Till slut, några hundra meter från kaoset, stod en bil med varningsblinkers – vår bil! Flaxande med armarna sprang vi mot bilen.
”Stade de France – extra Euros if you drive fast!” på bruten Strömbergska. Han gestikulera oförstående men körningen sa det motsatta.
Arenan tornade upp sig och vi anslöt till den sista strömmen av människor. Säkerhetskontroll, biljettkontroll – sedan flög vi uppför trapporna likt Jonathan Edwards efter plankträff.
Vi passerade övre etage-portalen, stadion öppnade sig som bara en fotbollsarena kan. Sinnen överdoserades av gult och grönt i symbios med ljudkulissen, – exakt då började nationalsången. Hade det varit en film hade timingen känts pajig. Vi tittade på varandra, kramades och sjöng med.
Matchen? Ni vet.
Sverige var så uddlösa att vår vän gick på nästkommande match iklädd en Sverige-tröja med ”Clark” på ryggen – den irländske back som var Sveriges ende målskytt i mästerskapet.
Men vad gör det, när man tillsammans får kastas in i en torktumlare av hopp och tvivel, frustration och skratt, tristess och adrenalin – avslutat med en deadline som prickas med millimeterprecision?!
Kvällen slutade på irländskt territorium. Hela baren skrålade ’You’re shit but your birds are fit,’ pekandes på oss. Vi höll med, sjöng med. När ’Freed From Desire’ nådde klimax, hoppade 198 irländare och två svenskar runt med armarna över varandras axlar. Jag tappade mina glasögon på dansgolvet men lät dem ligga tills låten var slut.
Dagen efter vaknade vi i vår 19 kvm stora lägenhet, där duschen stod mitt i köket och toaletten delades med grannarna, fortfarande blöta av öl. Då insåg vi att väskorna var kvar på Charles de Gaulle, en timme bort. Vi brast ut i nya salvor av skratt – helt i linje med vad resan blivit.
När jag tar mig tillbaka till de där 48 timmarna slår det mig hur de speglar min relation till fotbollen. Man kan gå runt en hel dag och tänka på kvällens match, men när visslan går är det oftare regel än undantag att förväntningarna inte infrias. Är det match dagen efter börjar hjärnan om på nytt – utan minsta reflektion över gårdagens antiklimax.
Om någon från framtiden hade berättat hur den där matchen skulle gestalta sig, hade vi antagligen gett upp redan vid pushnotisen. Men där ligger sportens magi – vi har aldrig facit, och därför kan man unna sig att maxa förväntningarna. Sedan är det lite skitsamma vad som händer när visslan väl går.
Resan är målet.
När G höll tal på mitt bröllop åtta år senare brast hans röst först när han kom in på vår resa. Fotbollen blir svårare att älska för varje år. Men allt runtomkring, det äger vi. Den sämsta matchen vi sett – blev vår livs bästa.