När jag var en liten grabb hejade jag på Frölunda, precis som min pappa. Eftersom vi bodde utanför Stockholm så var vår enda rimliga chans att se laget genom att se bortamatcher mot Stockholmsklubbar. Min första match var således AIK-Frölunda, cirka 1997. Jag hittade några andra barn och vi hejade på Frölunda, inga konstigheter, inga illojala tendenser inom familjen, än. Ett par månader senare går vi på Djurgården-Frölunda. Jag går dit med en Frölundamössa. I periodpausen ber jag om att få en glass, jag får en magnum classic, den smakar skit. Jag kastar den. Jag ber om att få en magnum mandel istället, får ett bestämt nej som svar.
Jag utbrister högt ”Okej men då hejar jag på Djurgården nu”. Pappa säger att jag får välja som jag vill. En äldre herre med ett riktigt rejält skägg som sitter framför oss vänder sig om och kollar mig djupt in i ögonen och säger ”Bra, det är Djurgården man ska heja på”. Jag litar på människor med pondus, så det var skrivet i sten.
Åren går, intresset intensifieras men jag kom inte riktigt in i fotbollen förrän det var ”för sent”, guldåren var förbi och en golgata-vandring i rena rama bajen-andan påbörjades. Svenska Cupen 2018 var en häftig upplevelse, men det är ändå cupen. 2019 började jag drömma om något stort. Efter fjärde och sista derbyförlusten för säsongen mot AIK så tappade jag allt hopp. Jag bröt ihop. Men när vi till sist hade det i egna händer inför sista matchen insåg jag att det vore ohederligt mot min själ att inte åka dit. Problemet var att biljetterna inte bara var slut, vi snackar om att Norrköpings säsongskort för fullt pris trots att det bara är en match kvar på säsongen, också är slut. Vi snackar om att biljetter i Norrköpings egna klack gick loss på 2000kr styck, utan garanti att man ens kan se klart matchen. Men vad ska man göra? Vi är inte Malmö, det här är inte vardagsmat direkt. Ett till problem dyker upp, jag hade flera månader tidigare i min pessimistiska världsåskådning bjudit in en ukrainsk kvinna jag träffade när Djurgården hade match mot Mariupol 2018 för att jag skulle kunna visa henne runt i Stockholm men hon ankom kvällen innan denna match, jag förklarade läget för henne och absurt nog tyckte hon att det var en bättre idé att jag åkte med mina vänner, förutsatt att jag köpte champagne om Djurgården vann guldet. Jag accepterade hennes bud.
Min bästa barndomsvän hade precis gått igenom en skillsmässa och var pank, han sa direkt nej till att åka på matchen. Men jag förstod hur mycket det skulle kunna betyda för honom så jag köpte biljett till honom också, en bra investering skulle det visa sig. Har fått många gratis öl efter det.
Höjdpunkten på hela mitt supporterliv är faktiskt bilresan från Stockholm till Norrköping. Jag är vanligtvis cynisk och pessimistisk när det gäller Djurgården men för en gångs skull kändes allt annorlunda, vi skulle gå för guld. Det här skulle gå vägen. Min promillehalt har börjat spåra ut redan i Nyköping och en osund arrogans började spridas. Vi kommer till stan och det är karnivalstämning överallt, Djurgårdare överallt och till och med lokala supportrar kändes rätt stöttande och nästan gratulerande till guldet. Allt kändes rätt och rentav lite enkelt. Tills det skulle spelas fotboll. När Norrköping går upp till 2-0 och jag ser hur guldet håller på och blir sand får jag kanske den värsta ångesten jag någonsin haft. Jag VET att det är en lek, jag VET att livet går vidare och att det finns massor av saker som är viktigare. Men det går inte in, det finns inget utrymme för logik här. Det här är ”totalt jävla mörker”. Jag lämnar klacken i slutet av halvleken och sätter mig på sittplats, jag är otroligt nära tårar. Sitter omsluten av Norrköpingsupportrar som börjar tycka synd om mig, jag blir omklappad med ett ”Men det kan bli guld nästa år för er, ni har ju något bra på gång här”. Jag får en mazarin, jag älskar mazariner men jag hade tappat min aptit, la ner den i fickan. När andra halvlek ska börja går jag tillbaka, Astrit Ajdarevic går in i halvtid. Min gubbe. Jag har ibland under säsongen känt att jag är den enda som tror på honom. Mina vänner börjar skratta. ”Upp till bevis nu Hampus”. Helt plötsligt börjar jag tro. En över två meter lång snubbe som jag småpratat med kommer fram till mig med en insmugglad whiskey och ger mig en shot, det smakar skit. Men jag tar självklart emot det för att inte mitt symboliska kapital ska pulveriseras. Han ger mig en kram, ”Vi tar det här nu” säger han. Jag tror på honom.
Andra halvlek börjar och Djurgården spelar med en genuin frenesi. Det är intensivt, det är enorm vilja och vi jobbar oss in i matchen. Jag minns inte riktigt allt, jag väger 115kg men den här snubben lyfter upp mig och bär runt på mig i en glädjeyra. Jag springer in på planen. Jag tappar bort alla mina vänner. Jag står mitt på planen efter slutsignalen och känner mig tom, börjar tänka på vad meningen med livet egenligen är och om det här ska vara min peak i livet? Jag hittar en mazarin i fickan. Livet är rätt fint ändå.
Men min riktiga peak, det var Elfsborg hemma 2007 när vi vände 0-1 till 2-1 med sista målet i 93e. Det finns ingen riktig logik i det, det bara är så. Men jag tyckte om guldet också, men min Ukrainska dejt hade kanske inte sin bästa kväll i livet.